Sedan kom jag till Tammerfors. Träffade lite trevliga teaterchefer, satt vid forsen på en uteservering och mindes Hiroshima och Nagasaki, för att det hängde ett plakat där längs framme på tegelväggen, kom plötsligt i gång med att skriva något nytt, något gammalt som dök upp igen, kom ihåg att jag har ett speciellt förhållande till Tammerfors och gick sedan på teater.
Och grät mig igenom föreställningen, vilket jag nog inte gör särskilt ofta, tänk att teater faktiskt kan vara så bra. Så mitt i allt, på smärtpunkterna, på det som livet handlar om.
Teater är bäst och så vidare...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar